Det rycker närmre.
Idag har jag ringt till Aleris och konfirmerat min op-tid på måndag. Den glättiga sjuksköterskan berömde min viktnedgång och önskade mig lycka till.
Mina arbetskamrater som inte kommer in till jobbet imorgon, på grund av halvdags arbetstidsförkortning, stannar till på mitt kontor idag för att önska lycka till. Alla ställer de frågan: Hur känns det?
Jag svarar lite på automatik. Jodå, läskigt med spännande. Overkligt.
Men egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska svara sanningsenligt. Eftersom jag känner mig liksom... avstängd?
Maken har stödsamtal med mig om kvällarna efter middagen.
Bemöter min oro med lugnande ord. Bekräftar att det inte är konstigt att pendla mellan dödsångest och lugn förväntan. Utan honom vete tusan om jag vågat gå den här vägen?
Efter tio år tillsammans känner han mig och mina mönster (monster?).
Han vet att inför allt som är stort och omvälvande i livet så reagerar jag våldsamt, måste liksom syna alla katastrofscenarier i sömmarna och föreställa mig DET VÄRSTA SOM KAN HÄNDA. Alltid.
Maken. Kärleken!
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaLycka till! Jag kan förstå att du är nervös. Jag har nu varit opererad i drygt två månader och mår toppen! :)
SvaraRaderaTack Sara! Härligt att höra att du mår bra!
SvaraRaderaLycka till!
SvaraRaderaJag kommer följa din resa här på bloggen och ska hålla tummarna imorgon! Själv hoppas jag på op i Lund men har två veckor kvar till infomötet och sen får jag se vad som händer. Glöm inte att ta före-bild på dig själv. Inte kul just nu men kanske senare för att jämföra.
Kram
Carina