Dan före dan

Har inatt sovit otippat gott, slocknade på makens arm vid elva och vaknade av att sonen kom in och kröp ner mellan oss vid åttatiden. Låg och snusade på honom en lång stund och kände efter i kroppen hur sinnesstämningen var.

Kände mig ganska lugn konstigt nog.
Tänkte på julafton, att jag troligen lagom till jul kan äta fast föda igen. Föreställde mig den där lilla biten sill, den tunna skivan skinka och den lilla skeden gröt som troligen kommer att utgöra mitt julbord.

För ca 20 år sedan hade jag en kort period då jag hade gått på Viktväktarna i ett år samt tränat stenhårt på Friskis, och lyckats komma ner till ca 85 kg. När jag tittar på bilderna från den julen, så tycker jag verkligen att jag var smal och snygg.
Men jag minns också att jag inte kände mig sådan.
Jag kände mig inte särskilt mycket lyckligare, trots att jag hade kämpat mig ner 30 kilo.

För även om jag i spegeln kunde se förändringen, och känna det på kläderna, så var mitt inre lika tyngt av dåligt självförtroende och tvivel på mig själv.
Jag visste inte vem jag var eller var jag var på väg.
Jag drevs av en slags revanschlusta ("jag ska minsann visa dem"), men VEM det var jag skulle visa, eller VAD det var som skulle visas är jag inte riktigt säker på.
Dessutom var det en period av fullständig späkning: jag unnade mig ingen njutning utan var helt fokuserad på att nå målet.
Vad som väntade bortom målet hade jag ingen bra bild av.
Det är knappast förvånande att jag inte lyckade komma mål. Inte heller att jag under en period efteråt lade på mig alla de tappade kilona, plus ett antal nya.

Nu känner jag inte att jag ska bevisa något för någon.
Jag vet vem jag är och vart jag är på väg.
Dessutom har jag sällskap på vägen: min familj gör hela skillnaden mellan då och nu.