måndag 22 april 2013

Hipp hipp hurra!!!!!


Vet ni???


















Nu har jag nått ett delmål: minus 30 kg!!!!


Och det faktiskt med råge: jag vägde mig i förrgår och då noterade jag - 30 kg på vågen. Men i morse kunde jag inte motstå att väga mig, på en ingivelse, och då kunde jag lägga till ytterligare ett kilo ner...

Glad glad glad!!


Liten sammanfattning:
Jag startade min resa den 29/8 på 136,4 kilo. Då vägdes jag in på Aleris och fick mitt operationsdatum, och jag började genast att hålla diet: jag åt naturell yoghurt  med havreflingor på morgonen, ett knäckebröd till förmiddagsfika, en Modifastsoppa till lunch, ett knäcke på eftermiddagen och middag bestående av kött/fisk/kyckling med grönsaker och minimalt med kolhydrater på kvällen. En frukt på kvällen. Jag avstod helt från allt sött: inte en endaste godisbit eller kaksmula slank ner.

Detta gav resultat: två veckor innan operationen hade jag gått ner de 6 kg jag skulle, och därför slapp jag att gå på helflyt innan operationen (på dietistens inrådan) utan kunde fortsätta med min hemmasnickrade diet.

På operationsdagen den 5/11 hade jag gått ner 8,4 kg.

Sedan operationen har jag gått ner 22,6 kg. Det är alltså 4,5 kg/månad i snitt sedan operationen, vilket känns helt OK. Jag har upplevt frustrerande platåer då jag varit uppgiven och ledsen. Men sedan har det tagit fart igen, och då glömmer man snabbt :)!

Huden har blivit lite "lösare" men något påfallande häng har jag ännu inte upplevt (men det kommer nog).

Jag har minskat från storlek 56 till storlek 50, vilket är en otrolig förändring! Mitt klädkonto är inte gigantiskt eftersom jag köper kläder second hand (det finns toppengrupper på Facebook med kläder i stora storlekar), men jag shoppar en hel del. Fast å andra sidan gör jag mig av med otroliga mängder kläder också, jag har nog rensat ut och skänkt bort 3-4 IKEA-kassar fulla med kläder!

Jag kan äta det mesta, har knappt upplevt någon dumpning. Det beror nog i och för sig på mina stränga regler: jag äter över huvud taget INGET godis alls. Jag äter INGA kakor vid fikor. Det enda som jag tillåter mig att äta är om det bjuds efterrätt när man är bortbjuden, men då tar jag kanske 3-4 matskedar eller tuggor.

Skälet till denna stränga inställning är att jag inte litar på mig själv, inte ännu i alla fall. Jag har haft det värsta sockerberoende man kan tänka sig i perioder i mitt tidigare liv, har nästan känt mig som en heroinist ibland... Därför vill jag undvika att väcka sockerdemonen, så länge det bara går. Jag tror nämligen inte att jag skulle dumpa om jag åt godis eller kakor (eftersom jag har kunnat äta efterrätter med högt sockerinnehåll) och därför kan jag inte förlita mig på den kontrollfunktionen.

Nu närmar jag mig tvåsiffrigt, och där har jag inte varit på över 20 år... Det känns svindlande! Jag är nästan halvvägs på min resa, och mår bättre fysiskt än jag gjort på mycket länge!

Psykiskt är det lite upp och ner... Jag kan uppleva hisnande lyckokänslor stundtals, men lika ofta kan jag känna mig oförklarligt deppig och tom. Jag skräms inte av detta eftersom jag förstår intellektuellt att man inte kan genomgå en sådan här genomgripande livsförändring utan att det svajar ibland... Det gäller att ta några djupa andetag och ge sig själv tillåtelse att känna de melankoliska och svarta stråken. Om man betänker att jag tagit bort min tröstnapp, dvs maten och det söta tröstande, så förstår man utmärkt väl att livet kan kännas tungt TROTS att jag är på väg att uppfylla mitt livs dröm: att nå normalvikt.










6 kommentarer:

  1. Grattis!
    Så bra skrivet. Känner igen mig så väl men du satte ord på det.
    Kämpa på

    Med vänlig hälsning GBP-kompis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla GBP-kompis! Det är jättekul att få respons på det man skriver :)!

      Radera
  2. Jag instämmer. Jättebra inlägg. Och Grattis til din stora viktnedgång! Så härligt att få uppnå ett mål :)
    och jag vet vad du menar med att man känner sig tom eller deppig emellanåt och att stora tröstnappen är borta. jag har alltid ätit för att jag är uttråkad/rastlös. och det går ju inte bara längre. både jobbigt och ett uppvaknande. Men jag hoppas att jag så sakteliga kommer att komma ur den där känslan att hela tiden vilja gå till skafferiet och hitta nått att tugga på.

    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kardemumma! Jag tror också att man gradvis kommer att ändra sitt beteende och hitta andra glädjeämnen och sätt att trösta sig! Kram

      Radera
  3. Bra skrivet. Känner igen mig i mycket. Har ungefär samma minskningstakt och klarar också det mesta i matväg. Sista stycket visar på bra självkännedom och styrka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Cosmonita! Jag har jobbat en del med självkännedom även innan, har bl a gått i terapi några år. Det hjälper :)!

      Radera