Skoshopping & middagstips

Verkar som att jag har bytt ett beroende mot ett annat: mat mot skor!
Nä, skämt åsido, men min skokonsumtion har verkligen ökat dramatiskt under det senaste året.

Tidigare hade jag jätteproblem med mina fötter: de värkte, jag fick knappt ner dem i vanliga skor och jag var tvungen att nöja mig med fotvänliga. snudd på ortopediska skor. Klackar var bara att glömma om än så modesta. Det innebar ju också att jag oftast hade ett eller på sin höjd två par skor som jag använde tills de var utslitna.

Inget fel på fotvänliga skor, men ibland längtar man efter att kunna ha ett par tjusiga och icke förnuftiga skor.

Så nu tar jag verkligen igen mina missade skor, så att säga. Och jag njuter verkligen av att ha flera OLIKA par skor att välja mellan, som matchar kläderna eller humöret!

Här mina senaste fynd: Rocket Dog, köpta på Brandos för en struntsumma!

Dagens middagstips:
Ni vet grönsaken mangold? Ser ut som tjocka salladsblad ungefär? Dessa gjorde jag en väldigt god middag på häromdagen:
Fräste bacon, lök, vitlök tillsammans med ett berg av grovt hackad mangold.
Hackade ett äpple och slängde i, en rejäl klick senap och en trea grädde fick gå samma väg.
Kokte ihop alltsammans och serverade med kokt matvete (fast man kan säkert ha pasta till också).

Fick tummen upp av sonen!

Tappad

...på blod: blodprovstagningen gick bra, kan jag rapportera!
Visserligen blev det fail igår: jag tog mig till Stora Sjukhuset och deras provmottagning, köade snällt i en kvart för att, när jag väl kom fram, upptäcka att jag skulle ha varit fastande... Suck! det var bara att pallra sig iväg och återkomma imorgon, dvs. idag.

Så i morse var det uppstigning 6.30 och bara att hoppa i paltorna och åka iväg, mottagningen öppnade kl 7 och jag ville vara där vid öppning för att slippa köa på fastande mage. Väl där så var det i alla fall en kö på 10 personer.

Men det gick ganska bra ändå. Eftersom jag är extremt svårstucken i armen så gick de direkt på handens blodkärl, och sköterska lyckades faktiskt på första försöket, därtill lyckades hon fylla de sex provrör hon behövde.
Så nu får vi se om ca två veckor vad blodproverna visar, och i vilket skick jag är!

Slutligen måste jag bara tipsa om en toppenbra matblogg: Vardagsmat a la Jess.
Här hittar man finfina tips för GBP-opererade (och andra givetvis), t ex lagade jag denna smarriga och enkla fiskrätt i måndags:

Bild lånad från http://http://vardagsmatalajess.blogg.se

Litet bakslag

I morse hade vågen tagit ett litet, men markant, hopp uppåt och plötsligt har jag inte alls gått ner 40 kg utan bara 39,4.
Det är grymt irriterande men jag behåller lugnet och tänker att jag ska sluta väga mig vareviga morgon....

När jag analyserar gårdagen och dagen före det, så vet jag att jag  t ex åt korv med makaroner (toppad med pesto och riven ost) till kvällsmat, vilket inte är så lysande. Dessutom blev det två förmiddagsmål istället för ett, och faktiskt också två kvällsmål istället för ett när jag nu tänker efter. Eftersom sonen har träning två kvällar i veckan blir dessa dagar lite röriga matmässigt, och jag har ännu inte hittat en bra fungerande rutin men det kommer jag säkerligen att göra.

Allting har alltså sin förklaring, det är bara så intressant att jag ganska snabbt kan hitta orsak till verkan om jag metodiskt analyserar vad jag stoppat i mig.

En förändring alltså: tidigare hade jag gripits av missmod och känslor av misslyckande. Vilket mycket lätt kunde leda till tröstätning.

1-årsbesök

Swisch, så gick ett år!

Jag har precis blivit kallad till ettårskontroll och det känns väldigt spännande men lite läskigt. Spännande eftersom jag nu får ett kvitto på hur det står till med min kropp och min hälsa: är mina värden bra?
Läskigt eftersom i och med ettårskontrollen så släpper Aleris mig och ansvaret för mig och min hälsa övergår helt och hållet till öppenvården. Visserligen tillhör jag en alldeles utmärkt privat vårdcentral, Capio Citykliniken i Malmö, men de är ju inga experter på GBP precis.
Och även om jag hittills inte drabbats av några komplikationer så vet jag ju att det KAN drabba en även ett långt stycke tid efteråt, t ex tarmvred...
Men det är ju helt meningslöst att grubbla över det!

Då finns det andra, mer handfasta problem, att fundera över.
Tillsammans med kallelsen kom en packe provtagningsblanketter, och om man vanligtvis får ETT papper för blodprovstagning i storleken ett halvt A4, så fick jag nu TRE A4-papper.

Undrar om det kommer att räcka med. säg, en halvliter blod?
Undrar också hur det ska gå när jag vid normala blodprovstagningar brukar avverka två sjuksköterskor: först en som sticker och sticker och sticker, sedan en kollega som kallas in när ssk nummer1 har gett upp...

Vi får se hur illa det blir! Jag återkommer i ärendet.

MEN det roligaste till sist: nu står jag på minus 40 kg, tjohooo!

Fina kurvor

Här en liten grafisk illustration över min 1-åriga viktnedgång. Man ser tydligt att jag legat ganska still under sommaren, men att det börjat röra på sig igen!

Klicka på bilden för att se den i större format, då ser man datumen tydligare.

Det går bra nu!

Ja, nu verkar jag definitivt vara ute ur platån... Jag kollade min statistik i appen Viktkontroll, och under september månad har jag gått ner 4 kg. Nu står jag på - 38,8 kg och det är ca 1 månad till min ettårsdag.

Det skulle vara så symmetriskt och snyggt att landa på - 40 kg på ettårsdagen, men det blir ju som det blir med den saken. Jag är så himla glad och nöjd över att tagit mig så här långt, mitt liv är bättre på så många olika sätt!
Dessutom har jag kunnat inspirera en till mig närstående person som ska våga ta klivet över till andra sidan inom ca 1 vecka. DET känns stort och ansvarsfullt!

Idag har sonen haft friluftsdag med skoljogg på schemat. Jag hade möjlighet att ta kompledigt i förmiddags och kunde därför hänga med och heja på. Jag tog en power walk under tiden som de sprang samma slinga (2 km) och det kändes helt OK. För ett år sedan skulle jag inte ha övervägt att göra samma sak!

Över på den andra (tvåsiffriga) sidan!

Hallelujah!

...och dessutom det 100:ade inlägget på bloggen!

Ljuva september

Min favoritmånad, förutom juni-juli-augusti.
Igår var visserligen en gråruggig regndag, men idag sken solen på morgonen och luften var klar och krispig på det där sättet som gör att det känns helt ok, FAKTISKT, att sommaren passerat och livet faller in i en annan lunk.

Jag gillar livets lunk, det förutsägbara: lunchlåda med till jobbet, stickklubb på torsdagar, simskola med sonen på tisdagar, filmkvällar med soffmys och popcorn...

Och vikten då? Jag har kollat min statistik över de senaste månaderna och det verkar som att jag går ner ca 1 kg per månad. Det kunde gärna ha fått gå LIIITE fortare, men om det bara håller i sig så här så antar jag att jag kan leva med det.
12 kg på ett år, det är ju inte half bad, eller hur? I synnerhet som att alternativet kanske hade varit att gå upp 3-4 kg per år...
Nej, jag har bestämt mig för att inte psyka kring viktminskningstakten utan att njuta av den tidiga hösten istället!

Igår blev det kycklingsoppa på de här godingarna (plus två kycklingfiléer samt grädde):

Babysteps

Nu verkar det som att jag har börjat röra mig neråt i vikt så sakteliga... Vågar knappt skriva om det, så att jag inte jinxar det!
Det har varit en tuff lärdom: att mina sjuka bantartankar inte ligger längre bort än att en platå kan locka fram dem på ett kick! Att jag kan känna ett sug efter att tröstäta, eftersom jag ju ÄNDÅ inte går ner (känns igen?)...
Jag har inte gett efter för impulserna, och jag har lyckats styra upp mitt matintag och äta mer proteiner och mindre kolhydrater, samt att dricka mer vatten. Men det ÄR skrämmande att de destruktiva tankarna och beteendena finns kvar så nära under ytan!
Jag står och balanserar på 100-strecket och hoppas innerligt att jag kommit över på andra sidan på söndag, då jag får väga mig. Att få lämna det tresiffriga skräcklandskapet och ta små, små steg in på jungfrulig tvåsiffrig mark!

Facebook-pepp

Jag är ju med i en hel del GBP-grupper på facebook, och dessa har varit ovärderliga för mig under min resa. Jag har fått massor mer konkreta tips, inside information om hur det går till, mattips, peppning, inspirerande före- och efterbilder, berättelser om både framgångssagor men också motgångsditon.

I morse kände jag mig deppig och ledsen, eftersom jag inte sett något positivt på vågen i söndags då jag äntligen fick väga mig efter att ha avhållit mig från detta i en hel vecka. Jag skrev ner ett inlägg där jag beskrev min frustration och undrade om andra hade upplevt samma sak (att ha stannat av i viktminskningen ungefär halvvägs).

Responsen lät inte vänta på sig, här är några exempel på fina kommentarer jag fick:

"Känn dig inte deppig!!! Själv har jag platåer som kan vara i flera månader .... Kroppen försöker bara hinna med!!! Det kommer igen:))))"

"Viktnedgången är ju individuell... alla går ner olika % av sin övervikt, långt ifrån alla når så kallat normal bmi. Vissa går ner allt å lite till på mindre än ett år, för vissa tar det två tre år.
Så skynda långsamt :)"

"Jag stannade min viktnedgång efter ett år o hade då kvar kilo att gå ner. Började då motionera med hjälp av personlig tränare och skrev matdagbok. Jag åt faktiskt mer än vad jag trodde när jag granskade kritisk. Fick öka protein o grönsaksdelen o nu 1 1/2 år efter op är jag normalviktig! MEN jag måste hålla igång träningen och min nyttiga kost, annars börjar vikten krypa uppåt!"

"Efter 10 månader stannade jag och stod still i tre månader sen kom det igång igen och jag minskar fortfarande i sakta takt opades i januari 12. Lycka till!!"

"Jag gick ner 30 och stod still ca 6 månader och trodde jag stannat där , men helt plötsligt började jag rasa 10 kilo till på kort tid !! Så ge inte upp !!"

Jag är så otroligt glad för dessa fb-grupper, att få möjlighet att få ta del av andras erfarenheter är ovärderligt! Jag känner mig stärkt och tröstad, och har bestämt mig för att inte ge upp hoppet utan kämpa på.

Nya tag + matschema

Jag har lyckats gaska upp mig och inte deppa över viktplatån, jag har dessutom lyckats att inte väga mig vareviga morgon utan nu ska jag bara väga mig en gång i veckan, på söndagar!

Motionen har jag inte riktigt kommit igång med än (damn, VARFÖR är det så svårt???) men det kommer nog.

Maten har jag styrt upp och det känns bra. Jag har återgått till mina tidigare rutiner, de får mig att må bra.
Alltså äter jag så här:
07.00: havregrynsgröt ca 1,5 dl +  1 dl mellanmjölk. Sötningsmedel + kanel.
10.00 Knäckemacka med keso + 1/2 avocado
12.00: Lunch, oftast bestående av middagsrester från gårdagen.
I måndags: kinesisk biffgryta med ris, sammanlagt ca 2 dl.
Tisdags: samma som måndag (hade en full normalportion med mig som faktiskt räckte till två luncher för mig och jag var alldeles lagom mätt).
Onsdag: spagetti och köttfärssås, ca 1+1 dl.
15.00: Knäckemacka med keso + avocado.
18.00: Middag, igår blev den lax i ugn (jag åt ca 3/4-dels bit av en portionsbit) + sås på turkisk yoghurt, ca 1 dl sammanlagt +  två små potatisar.
21.00: Kvällsmål: 1,5 dl a-fil + 1 dl havrekuddar.

Jag tagit någon frukt emellan måltiderna om jag känt mig hungrig, i övrigt inget annat.

Få se på söndag om detta har fått önskvärd effekt, annars får jag kontakta dietisten på Aleris för lite råd och hjälp.

Frustrerad!

Jag har varit i London över helgen (fre-sön) med maken, eftersom vi firar 10 år som par och dessutom 7-årig bröllopsdag. Resan var underbar, maken hade bokat allt och fixat och vi bodde på det här underbara hotellet.

Dagarna fördrev vi promenerandes på gator och torg, på museum (speciellt Victoria & Albert museum där vi tillbringade tre timmar), och på pubar. Så mathållningen var ju under all kritik, förstås. Visserligen dricker jag ytterst lite, men det slank nog ner minst en öl om dagen. Dessutom bestod maten av pubmat: friterad fisk, hamburgare etc.

Jag hoppade glatt upp på vågen när vi kom hem, och trodde nog att jag skulle ha gått ner litegrann med tanke på att vi promenerat dagarna i ända. Men icke; istället hade jag gått upp 1,2 kg!

Sommaren har ju överhuvudtaget inte varit någon framgång viktmässigt, och tittar jag bakåt så kan jag konstatera att jag i princip stått stilla i ca 2 månader. Summerar jag min viktnedgång så står den nu på -34 kg, vilket ju är fantastiskt men samtidigt är jag livrädd att jag planat ut fullständigt...

Tänk om jag tillhör dem som operationen inte fungerar fullt ut för? De siffror som läkarna presenterade under informationsmötet var: 80 % av de opererade går ner i snitt 75 % av sin övervikt. Jag kunde inte föreställa mig att jag INTE skulle tillhöra den skaran...

Jag försöker tänka konstruktivt kring det här, för att inte freaka ut fullständigt.
OM jag nu inte går ner mer än 50 % av min övervikt, innebär det då att operationen är misslyckad?

Nej, blir ju förstås svaret på den frågan.
Jag har uppnått högre nivå av livskvalitet.
Jag orkar mer.
Jag ser bättre ut.
Jag trivs bättre med min kropp och känner mig finare.
Jag skäms mycket mindre.

Men likväl känns det lite bittert och surt. Jag har ju fantiserat om att komma ner till normalvikt, runt 68 kg. Jag skulle definitivt kunna vara nöjd runt 80. Men 100? nej, det vill jag faktiskt inte nöja mig med!

Tillbaka i sadeln (bildligt och bokstavligt)

Nu är semestern oåterkalleligen slut, och vardagen har gjort sitt intåg i mitt liv. Det är tillbaka till havregrynsgröt till frukost, knäckemacka till 10-fikat, lunchlåda, knäckemacka till trekaffet och lagad middag på kvällen. Ordning och reda med andra ord, och det kan nog inte skada eftersom jag i princip stått still i vikt den senaste månaden...

Det känns verkligen frustrerande och jag försöker verkligen att inte börja noja om det. Jag VILL INTE börja tänka bantning igen, jag är SÅ färdig med det destruktiva tänkandet!
Utmaningen för mig blir hur jag ska hantera ångesten över min uteblivna viktnedgång (det rör sig med all sannolikhet om en utdragen platå). Tidigare har jag ju paradoxalt nog dövat ångesten med...ja, just det: mat!
Funkar nog inte så himla bra längre...

Och ja, jag vet: jag bör börja träna och röra på mig. Faktum är att jag avlagt ett löfte till mig själv att jag ska börja cykla på min träningscykel en stund varje kväll, med start idag. Jag var ju väldigt duktig innan  operationen, men sedan har det liksom inte blivit av...

Nej, skärpning! Om det är vad som krävs för att jag ska slippa banta även i fortsättningen, so be it!

Ny före- och efterbild

Jag har roat mig med ett nytt fotomontage, som ni också kan se under rubriken "Bilder före och efter", i toppmenyn.
Bägge bilderna är tagna av maken, och bägge bilderna är tagna vid samma plats: havet utanför Mellbystrand. Där bor min fina kusin med familj, och dit åker vi lite då och då för att umgås och ha trevligt.
Hmm... Undrar om jag inte helt enkelt ska fortsätta ta samma bild där, med sådär ett halvårs till ett års mellanrum (beroende på hur ofta vi åker dit)?. Visst kunde det vara kul att ha en sådan bildserie?

Matkoma

Smälter en vansinnigt god grillad kalventrecôte toppad med gremolata samt grillad aubergine, squash och champinjoner, serverad tillsammans med hemmagjorda pommes. Alltid lika trevligt när kockbrodern med familj kommer på besök och maken och han slår sina gourmethuvuden samman.

Idag har varit vansinnigt varmt och jag har tackat gudarna för poolen. Eftersom jag börjar jobba på måndag så blir jag inte JÄTTEledsen om värmeböljan är över...

Semesterslut

Ligger i sängen och kontemplerar det faktum att semestern obevekligen börjar dra sig mot sitt slut. Det känns faktiskt rätt okej.
Jag har haft en helt sagolik ledighet, och inte bara för att vädret varit underbart den mesta tiden. Utan förstås för att allting har känts SÅ mycket lättare med nu 37 kilo mindre att släpa runt på.

Resan till Italien var ju fantastisk (förutom min oro för förmaksflimret som i viss mån kastade en orosskugga över mig). Att vakna varje dag med en frihetskänsla i kroppen, att kunna gå i linne och shorts som... ja, som en vanlig människa, i brist på bättre liknelse. Att kunna ligga vid poolen och sola, och att kunna resa sig från solstolen och strosa bort till bassängen UTAN att plågas av skam över sin egen kropp och UTAN att behöva göra skinnet hårt som stål för att inte känna de vassa blickarna från människor omkring en. Blickarna som ömsom var föraktfulla, ömsom medömkande, men alltid där.

Att kunna sätta på sig en liten sommarklänning och låta solen smeka bara vader... Precis som en vanlig människa.

Att spontant kunna ta en tur till Ven, och där bara promenera omkring och låta benen styra vart färden går UTAN att noggrannt ta reda på exakt hur långt det är mellan platserna och göra upp planer på hur jag ska få tag på transportmedel (var går bussen? Finns det taxi?) när krafterna tryter, vilket de ofelbart gjorde ganska snabbt.

Att kunna glädja sonen med en tur till Tosselilla UTAN att ha ont i magen av oro över hur jobbigt det kan tänkas bli (hur stort är området, kommer jag att orka ta mig runt? Kommer jag att kunna klämma ner mig i någon karusell? Kommer jag att hetsäta karameller eller godis och sedan må dåligt över mig själv?).

Jag tror det är svårt att förstå hur omvälvande detta är, om man inte själv har upplevt kroppen som ett fängelse.

Skillnad

Jädrar i min lilla låda vad 34 kilo kan göra skillnad!
Idag har jag ägnat större delen av dagen åt seriöst trädgårdsarbete, och vi snackar inte om något litet duttande i rabatter utan rejäl röjning medelst röjsåg.
Jag pluggade hörsnäckorna i öronen och lyssnade på Theodor Kallifatides Sommarprogram (alldeles underbart, ni kan höra det här) medan jag jobbade, och det gick som en dans. Jag röjde, samlade upp, slängde på komposten, röjde igen, grävde lite, slet upp lite rötter med händerna, samlade upp och tömde på komposten.... Utan att bli trött!

Förr om åren var det en av mina största besvikelser: att jag helt enkelt inte orkade. Jag vet inte hur många gånger jag påbörjade olika storstilade projekt i trädgården, bara för att tvingas ge upp efter ett tag för att jag helt enkelt inte orkade slutföra. Fick be maken snällt av avsluta det hela, och själv fick jag släpa mig in och slänga mig i en fåtölj eller på sängen en stund för att ta igen mig.

Det kändes alltid så bedrövligt och sorgligt, och idag var det därför en sådan triumf att faktiskt kunna slakta all kirskålen själv med röjsågen och dessutom kunna bära iväg så att det nu ser snyggt och prydligt ut i trädgården!

Här tar jag igen mig lite efter förrättat värv!

Livet på landet

Min tredje semestervecka har hittills varit riktigt fin. Vi har bara njutit och slappat på landet och vädret har varit härligt varmt och skönt.

Igår kom sonens gamla dagiskompis på besök tillsammans med sin familj, och vi for till vårt eget badställe Dagstorpssjön. Dit har vi åkt och badat de senaste tio åren, maken och jag, och vi tröttnar aldrig på den oförstörda idyllen: en naturstrand i ett naturskyddsområde.

Det är alltid lika roligt att ta dit besökande gäster också, eftersom de flesta blir lika tagna av platsen som vi.

Mathållningen blir enklast möjliga: igår åt vi varm korv med bröd till lunch, gurk- och morotsstavar till som grönsaksalibi. Middagen bestod av köttfärslimpa och pasta till sonens förtjusning.

På lördag åker maken en tur till stan för att hämta en del grejer, då tänkte jag be honom att ta med vågen också, mest för att kunna hålla lite koll...

Lata dagar

Semestern rullar vidare i ett makligt tempo. Italienveckan var underbar: vädret var fint mesta tiden, ressällskapet det allra bästa, semesterorten var perfekt för vuxna och barn, poolområdet superfräscht och fint... Jag lyckades hålla vikten på hektot trots att det slank ner både pizza, pasta, vin och öl (de två sistnämnda dock i väldigt blygsamma mängder, jag verkar ha tappat intresset för alkohol).

Det allra bästa med semestern var ändå att det kryllade av barn som vår son kunde leka med, vilket gjorde livet för de vuxna väldigt avslappnat och skönt!

Nu är vi hemma och mellanlandar en vecka i stan, innan vi åker till stugan för att vara där resten av juli. Vikten verkar tyvärr ha parkerat sig på -34 kg, jag har stått stilla här i ungefär en månad och även om det känns trist så har jag bestämt mig för att inte panika över det. Det finns säkert saker jag kan göra för att styra upp det hela, men det är rätt skönt att inte tänka på det... I sinom tid  (efter semestern) ska jag komma in i bättre rutiner, och börja motionera har jag bestämt mig för!

Bilder från en Italienvecka

Jag och familjen har varit i Italien en vecka och haft det underbart! Vi åkte med Sembo och hyrde en lägenhet här. En heldagsutflykt till Venedig hann vi också med, bilderna nedan är därifrån:

Long time no write

Nu var det skamligt länge sedan jag skrev och jag hoppas att ni mina trogna läsare har överseende med detta.

Varje år i juni blir man ju häpen över 1. hur snabbt tiden går och att det snart är semester och 2. hur mycket aktiviteter/studentfirande/kalas/deadlines/avslutningar som ska klämmas in på dessa futtiga veckor innan midsommar...

I år var det extra tätt med studentfiranden: förra veckan klämde vi 2 st under veckan och ett dubbelstudentfirande på helgen (en väns bägge barn tog studenten samtidigt)... Nationaldagsledigheten tillbringade vi på landet och det var ljuvligt, äntligen sommar! Grönskan prunkade, humlor surrade och barn var glada. Nu längtar jag verkligen efter semestern och att få tillbringa 4 härliga veckor där!

Djungelutsikt från solstolen

I helgen firade vi dessutom makens födelsedag med kalas i radhusträdgården, och den visade sig också från sin allra bästa sida.

I morse var jag på Det Stora Sjukhuset och gjorde en ultraljudsundersökning av lilla hjärtat. Sedan den jobbiga incidenten i Amsterdam så har hjärtat hållit sig i schack, och undersökningen på vårdcentralen visade ju inte på något konstigt. Ultraljudsundersökningen idag är gjord efter att vårdcentralen skickat remiss, och jag antar att det gör det för att vara på den allra säkraste sidan... Jag har bestämt mig för att inte oroa mig för detta, utan att se det som något tillfälligt som inträffade av någon anledning!

Skön lördag

Å, vilken härlig dag vi haft! Vaknade utsövd, varmt och soligt ute. Maken for till bageriet och köpte bullar till lyxig frukost, och hittade en grov rågbulle till mig... perfekt!

Sedan kvistade vi iväg till en kvartersloppis i närheten där jag fyndade några fina linnen som ska komma väl till pass på vår stundande Italiensemester, samt ett par tjusiga linnebyxor som jag ser mig själv svassa omkring i på någon hamnpromenad i Italien...

Maken och jag tog en tur till Bauhaus där vi hittade fina Baden baden-stolar till toppenpris, samt nya gungor till gungställningen som vi fick av en schysst granne som inte ville ha den längre. Skruvade och donade med dessa tills sonen var nöjd och kunde gunga av hjärtans lust.

Vi tänkte svalka oss med ett dopp i havet och packade all utrustning och for iväg, men väl framme vid stranden slog vädret om med våldsam kraft och solskenet förbyttes i piskande vind och hällregn... bara att åka hem igen och mysa inomhus. Inte det sämsta i och för sig.

Kvällens middag blev lax i ugnen, serverad med en kall koriandersås gjord på turkisk yoghurt, och makaroner till i brist på bättre... Men det var förvånansvärt gott!

Der gröna på laxen och tomaterna är korianderolja:
jag mortlade korianderblad med olivolja, och droppade över. Gott!

Reserapport

Resan till Amsterdam inleddes väldigt bra - men slutade mindre bra.

Ditresan gick fint, och vi kom snabbt till vårt hotell som var helt OK efter den standard som det hade. Det låg väldigt centralt vid Rembrandt-torget som är kantat av uteserveringar, barer och restauranger. Vi checkade in och gav oss ut på promenad för att utforska omgivningarna.

Vi fann en gigantiskt gatuloppmarknad där vi strövade runt ganska länge, sedan lunchade vi på ett litet hak. Därefter återvände vi till hotellet för att vila lite innan det var dags för middag: vi hade fått tips om en argentinsk köttrestaurang som hette Gaucho, och som skulle vara något alldeles särdeles vilket verkligen var!

Morgonen därefter styrde vi kosan mot målet för vårt studiebesök: Amsterdams hypermoderna och häftiga folkbibliotek. Vi strövade runt på dess 7 våningar och var verkligen imponerade av arkitekturen och inredningen:

Efter studiebesöket tog vi oss till Amsterdams Riksmuseum, som är gigantiskt! Det har nyligen öppnat igen efter att ha varit stängt i 10 år (!) för renovering. Men när vi närmade oss så såg vi hur köerna slingrade sig utanför entrén, den var säkert 2- 300 meter lång... Inte en chans att vi skulle stå i kö i flera timmar! Vi bestämde oss för att ta en kanalbåtstur som tog oss runt Amsterdams härliga kanalsystem:

Efter kanalturen hittade vi ett supercharmigt pannkakshus där vi fikade och åt Poffertjes, en slags minipannkakor:

Smarrigt värre! Detta är dock inte min portion, jag beställde utan florsocker :)!

Vi promenerade sedan genom centrum och kollade i en massa affärer, dock utan att shoppa eftersom det var  rätt så dyrt...
Kvällen avslutades på en indonesisk restaurang som jag fått tips om av en väninna, och det var alldeles underbart!

Rijstaffel, en indonesisk paradrätt.

Vi knoppade in runt kl 11 på kvällen och planerade att ta oss till Riksmuséet nästföljande morgon, för att vara på plats när de öppnade kl 9.

Men på onsdagsmorgonen vaknade jag kl 5 med en känsla av att jag höll på att kvävas. Jag kände full panik i kroppen och hjärtat slog våldsamt och väldigt oregelbundet....

Jag kände mig fullständigt panikslagen och livrädd! Jag störtade in till min kollega M som hade rummet intill mitt, och hon tog hand om mig på ett fantastiskt sätt. Paniken lade sig, men hjärtat höll fortfarande på att slå oregelbundet och konstigt. M ringde till sin syster i Sverige som är läkare, och hon trodde att det kunde röra sin om förmaksflimmer.

Vi googlade och kunde läsa att det är ett visserligen obehagligt men inte livshotande tillstånd, så vi beslöt oss för att inte ringa ambulans. Portieren på hotellet hjälpte mig att få tag i en läkare, och jag och M tog en taxi dit, där vi möttes av en väldigt trevlig läkare som tog EKG och konstaterade att det verkligen var förmaksflimmer som jag hade...
Han trodde inte att jag skulle kunna flyga hem som planerat (flyget hem gick kl 14), men att jag kunde få en remiss till ett sjukhus i närheten där de skulle kunna ge mig någon form av medicin som skulle lugna ner hjärtat.

Förmaksflimmer kan man tydligen få av stress, men även av uttorkning...Bingo! Jag hade travat runt i Amsterdam och inte alls fått i mig de minst 1,5 liter vätska som jag behöver som GBP-opererad. Två dagar utan tillräckligt med vätska, superstressigt på jobbet innan resan och  dessutom fysisk ansträngning utöver det vanliga - inte så konstigt då att kroppen slår bakut!

Mina andra kollegor tog tag i att ringa SAS för att bok om biljetterna till den senaste flighten hem till Köpenhamn kl 20.20 (vilket inte gick, utan vi fick köpa nya biljetter  för 2800 kr/styck...).

Jag och min underbara följeslagare M fick ta en taxi till ett sjukhus och ta oss till deras hjärtintensivavdelning, där jag mottogs på ett underbart sätt, supertrevliga och kompetenta sköterskor och läkare gjorde mig lugn.... Jag fick lägga mig i en säng och blev uppkopplad på EKG, och de tog några rör med blod för att analysera elektrolyter mm, som kan påverka hjärtrytmen.

Efter en liten stund började jag må bättre, och EKG:t visade att hjärtat "slagit om" till normal rytm av sig själv, vilket tydligen kan hända. Därmed behövde jag inte få någon medicinering, men jag fick ligga kvar med EKG i ca 3 timmar för observation.

Här en helt normal kurva och normal puls, till skillnad från tidigare då jag låg på 145...

Vid 15-tiden kom läkaren och skrev ut mig, med lite medicin att ta om jag blev orolig och med förmaningen att kontakta vården hemma i Sverige när jag kom hem. Sedan var det taxi till hotellet för att hämta våra väskor, och sedan vidare till flygplatsen.

Jag hade ringt maken som givetvis blev jätteorolig, och han kom och mötte oss på Kastrup... aldrig har jag varit så glad att se honom! Jag hade under mesta delen av dagen kunnat behålla lugnet, eftersom all vårdpersonal hade försäkrat mig att det inte var farligt. Men jag känner mig ganska uppskakad av alltihop, och jag har fått en tid på vårdcentralen idag för att diskutera med dem hur det ska följas upp.

Amsterdam!

På lördag drar jag till Amsterdam tillsammans med tre goa kollegor. Vi vann en intern medarbetartävling som utlystes i samband med en omorganisationsprocess, där vi medarbetare fick vara involverade och prata organisation och värdegrund. Själva processen var väldigt givande men även jobbig, eftersom omorganisationen innebär hopslagningen av två enheter med vitt skilda organisationskulturer... Men nu börjar omorganisationen falla på plats och folk börjar hitta sina nya roller.

Åter till vår vinst! Vi vann andra pris. 2 000 kr per person att använda till något studiebesök (formen för studiebesöket var ganska fria). Vi valde att lägga till lite pengar själva, och åka till Amsterdam och stanna två nätter. Det ska bli SÅ kul! Vi ska bo centralt på ett mellanprishotell (delad toa i korridoren, men det är OK).

Det jag ser fram emot mest är en slags upprättelse... Sist jag flög, förra sommaren, så var det ett bottenmärke i förödmjukelse: flygstolsbältet räckte inte runt mig, för första gången, så jag fick be flygvärdinnan om ett förlängningsbälte... Fy, vilken skam och självförakt jag kände! Jag glömmer det aldrig.

Nu tror jag att det kommer att kännas helt annorlunda, 32 kg lättare!

Så här ser hotellet ut, ganska najs va?

Ny före- och efterbild

Minns ni att jag skrev för ett tag sedan att jag minsann lagt ut före- och efterbilder under rubriken "Bilder före och efter", i toppmenyn? Jag gjorde ett fotomontage av bilder före operationen, tagna i underkläder, tillsammans med bilder tagna ett halvår efter operationen.

Men någon dag efter att jag lagt ut bilderna så fick jag kalla fötter. Det var helt enkelt för jobbigt för mig att se på de bilderna (från hur jag såg ut när jag vägde som mest). På något sätt har jag nog alltid lyckats förtränga hur illa det faktiskt var, när jag var som störst. Nu när jag ser på bilderna så blir jag förfärad och ledsen, jag undrar hur i all världen jag kunde låta det gå så långt, och hur omgivningen egentligen uppfattade mig.

Så jag plockade bort dem. Jag tänker att jag kanske någon gång kommer att bli vän med det faktum att det också var jag, precis densamma människa som jag är idag. Jag är inte där än, och jag kommer att behöva gå tillbaka till dem och titta på dem då och då för att bli vän med dem, för att förhoppningsvis så småningom kunna se på dem med ömhet och förlåtande istället för, som nu, fördömande och avståndstagande.

Jag har gjort ett nytt fotomontage som ligger under "Bilder före och efter", och denna bild kan jag leva med. Den är inte så förfärlig, så den kan jag stå ut med.

Dagens fattiga middagstips

Denna månad är en dyster historia ur ekonomisk synvinkel. Av någon anledning så hade vi extremt mycket utgifter och räkningar, så just nu räknar vi ner dagarna till att barnbidraget kommer den 20:e, för att därefter räkna ner till lönen den 25:e....

Jag vet inte riktigt hur vi lyckas, men det händer alltsomoftast att det finns mycket månad kvar i slutet av lönen. Det beror helt klart inte på lönen, både maken och jag har helt OK löner och inga extravaganta vanor. Det beror nog på en lite hipp som happ-mentalitet, vi är lite vidlyftiga med de små utgifterna som sammantaget ju blir stora...

I alla fall är det frys- och kyltömning som gäller, och idag så blev det vad kylen kunde erbjuda:

Kycklinggryta med morot och purjo.

Man tager en påse med kycklinginnerfilé (700 g), tinar och skär i mindre bitar.
Ta 2 dm purjo samt 2 morötter, strimla morötterna med potatisskalare och hacka purjo.
Fräs morot och purjo i olja, lägg sedan i kyckling och låt det fräsa ihop, på halvhög värme.
Slå på 2 msk kycklingfond, 2,5 dl matlagningsgrädde, 2-3 msk sweet chili-sås och svartpeppar.
Låt småkoka medan du kokar ris, jag tog basmatiris.

Riktigt gott faktiskt! Det räcker gott till 4-5 portioner.

Lantliv

Är på landet i stugan för en härlig långhelg, och håller på att städa ut vintern. Förra helgen var jag på auktion i Marieholm ropade in ett underbart litet pelarbord som nu pryder ena hörnan av vårt sovrum.
Ikväll blir det grillat som så ofta här på landet.
Hoppas att ni alla får en fin Kristi Hi!

Belöningsdags

Idag är det faktiskt ett halvår sedan min operation, på dagen. Det känns helt otroligt, på något sätt känns det inte alls så länge sedan!

Idag står vågen på minus 32 kg, och jag mår bättre än på mycket länge. Vi har varit på landet under helgen, och jag känner att jag orkat hålla på och pyssla och dona, kratta i rabatterna och städa ut vintern, på ett helt annat sätt nu.

Häromdagen gjorde jag något som jag varit väldigt sugen på länge: jag var hos en nagelsalong och fick gjort gelénaglar. Jag har alltid har sköra och knepiga naglar, och har aldrig kunnat få någon längd på dem. Efter operationen så har de blivit om möjligt ännu sämre, så nu tänkte jag att det var dags. En bekant till mig har öppnat egen salong, så det var naturligt att välja henne när jag nu skulle slå till. Jag vill absolut inte ha några klor, utan jag vill ha en så naturlig look som möjligt. Jag är supernöjd, måste jag säga! Så jag kan verkligen rekommendera Elin på Studio B!

Resultatet! Fint va?

Valborg och sopptips

Snart, mycket snart blir jag hämtad av maken och då far vi till vårt kära hus på landet! Vanligtvis om åren brukar vi börja åka dit i mars-april, men eftersom den här helvetesvintern inte velat släppa taget förrän typ nu, så är det stugpremiär för i år.

Valborg i Den Lilla Byn firas alltid med brasa i kohagen nedanför kyrkbacken, där byns samtliga typ 200 innevånare samlas. Barnen springer omkring och blir åthutade av medlemmarna i frivilligbrandkåren som myndigt bevakar brasan, och alla känner varandra och har gjort i flera generationer... Vi har haft stuga i den Lilla Byn i ca 10 år, och accepteras såsom varande sommargäster.

Efter brasan och sång av kyrkokören, blir det tipspromenad igenom byn som avslutas på brandstationen där det blir korvgrillning. Så har det alltid varit och så kommer det att bli i år igen. Skönt med kontinuitet!

I helgen hade jag min bokklubb, och jag var värdinna denna gång. Vi har som regel att man bara får servera soppa så att inte det hela urartar i en slags matlagningstävling, och detta har fungerat bra i de 20 år som bokklubben funnits...
Här får ni receptet på fänkåls- och morotssoppan som jag bjöd på i söndags. Maken gjorde en fantastiskt insats och hjälpte mig med tillagandet av soppan samt med städning av huset, eftersom jag vaknade med migrän :(:
Den gav med sig under eftermiddagen, och vi hade en väldigt trevlig kväll!

Så här lagar maken

Fänkåls- och morotssoppa

2 fänkålshuvuden, ta gärna fänkålshuvuden med mycket grönt (dillliknande)

1 kg morötter

½ rödlök

2 vitlöksklyftor

Matlagningsgrädde

Smör

½ tsk Socker, inte mer för morötterna är söta i sig.

5dl kycklingbuljong eller grönsaksbuljong (blir troligen bättre med kyckling)

Salt och peppar

Skiva fänkålen tunt och spara undan de gröna kvistarna.

Slanta morötterna och skala och hacka vitlöken

Fräs av fänkålen, morötterna, vitlöken och rödlöken. Börja med morötterna, därefter: ta i resten. Ta inte så varmt, och rör ofta, röran ska inte få för mycket färg,

Mot slutet tillsätter du sockret och ser till att det smälter ordentligt (karamelliseras)

Värm upp vattnet till buljongen och häll i fräset (Tips! Ta lite av buljongen i stekpannan och rör ut fräset så att du får med allt det gotta). Koka i 10 min, fyll på med mer buljong om det inte täcker allt.

Kör med stavmixer och släta ut allt, kör länge så att den verkligen blir slät. Koka ytterligare lite till 2-3 min

Häll i matgrädde, antingen till lagom konsistens eller all grädde så kan du reda av den lite med maizenamjöl utrört i lite vatten på slutet.

Koka upp igen och låt puttra på svag värme och smaka av med salt och peppar.

Ta de gröna fänkålskvistarna och plocka ut några fina till dekoration, resten hackar du ner i en burk och mixar med stavmixern med lite olja, salt och peppar, som man kan ha att drissla över soppan i tallriken som extra fänkålskick, den ska vara tjock.

Vill du boosta soppan ännu mer kan du köpa en bit blåmögelost med kraftig smak som man kan servera till så att man kan ta små bitar ner i sopptallriken.

Vabbvecka och lunchtips

Veckan har varit lite rörig, eftersom sonen drabbats av en ögoninfektion som gjort att han varit tvungen att stanna hemma från skolan. Detta kombinerat med högt tryck både på makens och mitt jobb, har gjort att vi fått bolla runt med våra tider och i princip har vi mötts i dörren....

Både maken och jag har jobb där vi har stora möjligheter att själva påverka våra arbetstider, vilket ju underlättar en hel del. Dessutom har vi möjlighet att få barnvaktshjälp av både mina föräldrar och av svärmor. Således vabbade jag i måndags, maken i tisdags, i onsdags var sonen hos mina föräldrar och i går var han hos svärmor :).

Idag delar vi på dagen: jag vabbar på förmiddagen och maken på eftermiddagen.

Då blir det ju lätt lite si och så med matlagningen. Dessutom var vi nästintill panka, så jag har fått vara kreativ med det vi hade skramlande i frysen....

Min enklaste lunch (som dock kräver lite framförhållning eftersom man får förbereda dagen innan): Jag kokte kycklingfiléer och dessa skar jag ner i bitar till sallad tillsammans med isbergssallad, edamamebönor (gröna sojabönor, finns i frysdisken och min absoluta favorit när det gäller bönor. Prova!), tomat och gurka. En filé räcker till två luncher för mig!

Så här ser edamamebönor ut:

Hipp hipp hurra!!!!!

Vet ni???

Nu har jag nått ett delmål: minus 30 kg!!!!

Och det faktiskt med råge: jag vägde mig i förrgår och då noterade jag - 30 kg på vågen. Men i morse kunde jag inte motstå att väga mig, på en ingivelse, och då kunde jag lägga till ytterligare ett kilo ner...

Glad glad glad!!

Liten sammanfattning:
Jag startade min resa den 29/8 på 136,4 kilo. Då vägdes jag in på Aleris och fick mitt operationsdatum, och jag började genast att hålla diet: jag åt naturell yoghurt  med havreflingor på morgonen, ett knäckebröd till förmiddagsfika, en Modifastsoppa till lunch, ett knäcke på eftermiddagen och middag bestående av kött/fisk/kyckling med grönsaker och minimalt med kolhydrater på kvällen. En frukt på kvällen. Jag avstod helt från allt sött: inte en endaste godisbit eller kaksmula slank ner.

Detta gav resultat: två veckor innan operationen hade jag gått ner de 6 kg jag skulle, och därför slapp jag att gå på helflyt innan operationen (på dietistens inrådan) utan kunde fortsätta med min hemmasnickrade diet.

På operationsdagen den 5/11 hade jag gått ner 8,4 kg.

Sedan operationen har jag gått ner 22,6 kg. Det är alltså 4,5 kg/månad i snitt sedan operationen, vilket känns helt OK. Jag har upplevt frustrerande platåer då jag varit uppgiven och ledsen. Men sedan har det tagit fart igen, och då glömmer man snabbt :)!

Huden har blivit lite "lösare" men något påfallande häng har jag ännu inte upplevt (men det kommer nog).

Jag har minskat från storlek 56 till storlek 50, vilket är en otrolig förändring! Mitt klädkonto är inte gigantiskt eftersom jag köper kläder second hand (det finns toppengrupper på Facebook med kläder i stora storlekar), men jag shoppar en hel del. Fast å andra sidan gör jag mig av med otroliga mängder kläder också, jag har nog rensat ut och skänkt bort 3-4 IKEA-kassar fulla med kläder!

Jag kan äta det mesta, har knappt upplevt någon dumpning. Det beror nog i och för sig på mina stränga regler: jag äter över huvud taget INGET godis alls. Jag äter INGA kakor vid fikor. Det enda som jag tillåter mig att äta är om det bjuds efterrätt när man är bortbjuden, men då tar jag kanske 3-4 matskedar eller tuggor.

Skälet till denna stränga inställning är att jag inte litar på mig själv, inte ännu i alla fall. Jag har haft det värsta sockerberoende man kan tänka sig i perioder i mitt tidigare liv, har nästan känt mig som en heroinist ibland... Därför vill jag undvika att väcka sockerdemonen, så länge det bara går. Jag tror nämligen inte att jag skulle dumpa om jag åt godis eller kakor (eftersom jag har kunnat äta efterrätter med högt sockerinnehåll) och därför kan jag inte förlita mig på den kontrollfunktionen.

Nu närmar jag mig tvåsiffrigt, och där har jag inte varit på över 20 år... Det känns svindlande! Jag är nästan halvvägs på min resa, och mår bättre fysiskt än jag gjort på mycket länge!

Psykiskt är det lite upp och ner... Jag kan uppleva hisnande lyckokänslor stundtals, men lika ofta kan jag känna mig oförklarligt deppig och tom. Jag skräms inte av detta eftersom jag förstår intellektuellt att man inte kan genomgå en sådan här genomgripande livsförändring utan att det svajar ibland... Det gäller att ta några djupa andetag och ge sig själv tillåtelse att känna de melankoliska och svarta stråken. Om man betänker att jag tagit bort min tröstnapp, dvs maten och det söta tröstande, så förstår man utmärkt väl att livet kan kännas tungt TROTS att jag är på väg att uppfylla mitt livs dröm: att nå normalvikt.

Fredagsfrukost

Jag njuter så oerhört av de ljumma vindarna, solskenet, fågelkvittret utanför kontorsfönstret...
Idag är det fredag och alldeles strax dags för vår sedvanliga fredagsfrukost på jobbet. Det är en av de trevligaste sakerna med min arbetsplats: två kollegor sköter inköp och upplägg (med rullande schema) och kl 10 får vi alla komma och njuta av ett läckert frukostbord. Till arbetsgivarens bekostnad, ska tilläggas :)!

Så här kan det se ut hos oss på fredagar:

Trevlig helg allesammans!

Äntligen vår!

ÄNTLIGEN vår! Man trodde nästan inte att det skulle ske, att vi fastnat i något slags tillstånd av evig permafrost.... Men nu känner jag livet i mig!

Igår konstaterades ytterligare 1 kg ner, och sammanlagt är det nu 29 kg. Underbart känns det! När jag nu accepterat ett det går långsamt för mig, jag snittar ungefär 2 kg per månad, så känns varje kilo som en oväntad framgång.

En annan sak som jag upptäckte igår är att jag har fått anmärkningsvärt mycket bättre kondis, utan att egentligen ha jobbat för det!
Vi tog en tur till Skrylle friluftsområde igår, hela familjen inklusive mina föräldrar. Vi tänkte ta med picknick oss sedan gå en lagom lång runda, sådär 3 kilometer tänkte vi skulle vara lagom.

Men hur det nu var så lyckades vi villa bort från den runda vi tänkt oss gå, och halkade in på en annan som var betydligt längre. Vi gick och gick, det var väldigt kuperat och ganska stenigt, det gick brant neråt i vissa stycken, och brant uppför i vissa. På grund av min pappas skruttiga knän så fick vi ta ganska många pauser, så promenaden tog ca 2 timmar. Men det jag efter en stund blev varse var att jag kunde ta de steniga och branta uppförsbitarna relativt opåverkad.

Om jag gjort samma promenad för ett halvår sedan så vet jag att jag haft nära-dödenkänslor varje gång jag såg att stigen gick uppför igen... Jag hade flåsat och flämtat, och säkert fått panik vid några tillfällen för att det kändes som jag inte fick luft. Troligen hade mina knän och höfter gjort väldigt ont, och jag hade varit på ett uruselt humör på grund av känslor av misslyckande. Jag hade inte kunnat föra ett samtal på grund av flåsandet och flämtandet, och jag hade alldeles säkert hamnat på efterkälken, skitsur och arg...

Igår kunde jag njuta av omgivningarna, jag kunde småprata med föräldrarna och skoja med sonen, jag kunde  spurta lite grann uppför de brantaste partierna istället för att sega mig upp med hjälp av maken.... Fantastiskt!

Eftersom jag i ärlighetens namn inte har motionerat alls sedan operationen, så måste detta bero enkom på att jag väger mindre. Och jag inser att när jag väl kommer igång med motionerandet, så kommer det kännas SÅ mycket lättare nu, än när jag försökte mig på att motionera för ett halvår sedan.

Mattips i april II

Idag har jag gjort en otroligt fräsch och god fiskrätt, hämtad från den här bloggen. I denna blogg finns massor med bra recept för oss GBP-opererade (och alla andra också förstås :)).

Rätten jag gjorde var den här: Ugnsbakad torsk med kokos-limesås. Enkel att göra, och även sonen tyckte det var bra. jag använde frysta bitar av torskrygg istället, eftersom jag har lite svårt för fryst torskblock. Fungerade precis lika bra! Jag serverade med basmatiris och gröna ärtor.

Kokt kyckling med grön ärtsås
Häromdagen ville sonen hjälpa till att laga mat, och på frågan om vad han ville göra så blev svaret: Sås på gröna ärtor och grädde! Så vi tog fasta på detta och byggde middagen runt det. Vi kokte kycklingfiléer med lagerblad och kycklingbuljong, som sedan serverades skivade tillsammans med kokt ris. Sonen mixade gröna ärtor med grädde, vitlök, grönsaksbuljong och vatten, som sedan värmdes i kastrull. Det blev överraskande gott! Den milda, lite söta smaken av gröna ärtor passade bra till kycklingen och riset.

En bild på resultatet:

Att återfinna sig själv - på cykel

Idag har jag gjort investering i mig själv.

Förr var jag en cyklande människa. Vart jag än skulle så cyklade jag: till jobbet, till högskolan, för att handla, ut på kvällarna, hem till kompisar, på utflykter, ner till stranden....
Det underlättade ju såklart att jag bodde väldigt centralt mitt i Malmö, och hade kanske max 15-20 minuters cykelväg till alla destinationer. Att cykla i Malmö är ju också en ren njutning, med massor av fina cykelvägar. Jag älskade att susa fram med vinden flaxande i håret!

Men nånting hände. Jag tror det började när jag fick barn. Vi bodde då mitt i stan, vid Davidshall, och jag hade nära till allt till fots med barnvagnen. Av någon anledning blev det aldrig av att skaffa barnsits till cykeln, så jag cyklade nästan inget alls till slut. När sedan sonen började dagis så fick vi plats på ett dagis tvärsöver gatan dit vi promenerade. Jag fick jobb i Köpenhamn och ett tag cyklade jag till stationen för att ta tåget, men efter ett tag blev jag galen på försenade och överfulla tåg, så jag skaffade en liten bil och började bilpendla.

Sedan var det kört. Det blev bilen allt oftare, och eftersom jag satte mig i bilen direkt efter att ha lämnat på dagis, körde till jobbet, klev in och satte mig vid datorn, klev ut i bilen vid fem och körde hem, så kan ni ju förstå själva hur det blev med den allmänna kondisen och viktökningen som obönhörligen följde (och då var jag redan rejält överviktig till att börja med...).

Sedan började jag jobba i Lund, och då återgick jag till att cykla till bussen för att ta bussen till jobbet. Men för ca två år sedan lämnade vi innerstan och köpte ett radhus, och då krävde vardagslogistiken att jag började bilpendla igen.

Så där är jag nu. Vi bor i ett radhusområde där jag har ca 5 minuters bilväg till det lilla centrumet i Limhamn med affärer, bibliotek, post etc. Och jag tar alltid bilen till. Om jag vill in till centrum av Malmö tar jag bilen (och betalar en förmögenhet i parkeringsavgifter). Jag tar bilen när jag lämnar sonen på skolan, och tar därefter motorvägen till Lund och jobbet.

Länge har jag känt en saknad efter den där tjejen jag var tidigare. Hon som älskade att cykla fort med vinden flaxande i håret.

Så idag har jag slagit till och köpt mig den här, med vars hjälp jag ska försöka återfinna henne:

Bild lånad från www.skeppshult.se

Godmorgon!

Vaknar med denne spinnande på magen.

Nya mattips

Igår gjorde jag en champinjonsoppa som blev gudomligt god, därför vill jag tipsa om receptet:

Finhackade två schalottenlökar och en stor vitlöksklyfta, fräste dessa i olja i en kastrull. Tog 1 förpackning champinjoner (250 g) och hackade i ganska små bitar, fräste dessa tillsammans med löken.

När svampen började släppa vätska så tillsatte jag tre matskedar vetemjöl och lät det fräsa med.

Hällde i 7 dl vatten, smulade ner två tärningar svampbuljong och lät det koka upp. Redde med 2,5 dl matlagningsgrädde, smaksatte med en skvätt fisksås (finns i asiatiska affärer, det sätter en fantastiskt umami-smak på de flesta rätter!) och en överbliven skvätt vitt vin (ca 1/2 dl).

Smakade av med vitpeppar och salt. Klart!

Kvällens middag blev lime- och basilikakyckling:

Finhackade 3 schalottenlökar och två vitlöksklyftor, fräste detta i en stor gryta. 

Strimlade 1 kg kycklingfiléer, lade ner även dessa och lät det fräsa med ca 5 minuter.

Hackade ner sisådär 25 blad färsk basilika och slängde ner, kryddade med koriander och cayennepeppar. 

Hällde i 2,5 dl matlagningsgrädde samt 2 dl vatten, 2 msk fisksås och en skvätt flytande kycklingbuljong. Därefter pressade jag ner 2 hela lime, och rundade av syrligheten med en matsked farinsocker. Hittade en påse med överbliven färsk spenat i kylen som jag rev ner i grytan. 

Eftersom jag tyckte att såsen var lite vattnig så gjorde jag en redning av 2 msk potatismjöl som jag vispade ut i 1 dl mjölk, hällde i detta under omrörning.

Serverade med basmatiris. Fräscht och mumsigt! 

(Det blev ca 6 portioner kycklinggryta).

Neråt igen!

Idag är det nästan vardag igen. Säger nästan eftersom jag är hemma med sonen eftersom skolan och fritids har studiedag idag. Gillar när dessa studiedagar läggs i samband med annan ledighet! Så jag sitter här i soffan  i morgonrock med en kopp kaffe, medan sonen kollar på Barnkanalen. Solen flödar utanför fönstret och senare idag ska vi ta en tur till Malmö Stadsbibliotek. Najs!

Dessutom är jag ganska glad eftersom jag 1.gått ner ytterligare 1 kg och 2. verkar ha fått igång magen efter en lång..... eh, ska vi säga BESVÄRLIG period. Nuff said. Hård mage är sannerligen ingen lek, och jag fick till slut kasta in handduken och börja ta Laktulos som jag fått utskrivet av läkaren på Aleris.

Jag hade någon slags idé om att jag skulle klara av det på naturlig väg, genom att äta mycket fibrer, kiwi och att dricka mycket. Men si det fungerade inte fullt ut, så att säga. Efter några nära döden-upplevelser på toa så insåg jag att hårdare artilleri krävdes för att få bukt med detta. Vilket tycks ha fungerat, vad det verkar.

Viktnedgången då? Ja, det är verkligen synd att klaga! Det har ju som bekant varit påsk, och även om jag (wait for it...) faktiskt Inte. Har. Ätit. En. Enda. Bit. Godis. under påsken (fritt fram för applåder) så har det ätits lax med hemmalagad hovmästarsås, lammytterfilé med gräddkokt potatisgratäng och diverse andra godsaker. Så jag är nöjd!

Igår tog maken och jag tag i den vinterslumrande trädgården och gjorde ett rejält röj. Senare planterade jag om mina pelargoner, men det är tveksamt om de har överlevt vintervilan i källaren.

Kolla vad jag hittade i gräset när jag krattade: vårens första nyckelpiga!

Påsken - prövningarnas tid

Vi är nu mitt uppe i den högtid som jag faktiskt har varit lite orolig för hur jag ska tackla. Påsken för mig symboliseras så otroligt mycket av godis och andra godsaker..

...små gulliga chokladdoppade marsipankycklingar, färska så att de smälter i munnen
...Anton Bergs chokladägg med krispigt hölje
...härliga färgglada chokladägg inslagna i blänkande folie
...påskägg fyllda till brädden med lösgodis

Och ovanpå detta en massa god mat.

Kort sagt så är det med en viss oro som jag gick på påskledighet i onsdags. Det började redan i torsdags då sonen ville klä sig till påskkärring och gå ut och knacka dörr i grannskapet. Han kom hem med en korg fylld med godis, som vi tog hand om för att portionerna ut i lagom doser (annars äter han så att han får ont i magen). Sedan åkte vi för att storhandla inför helgen och då fick vi ju bunkra upp med godis till andra påskkärringar som eventuellt skulle komma och knacka på.

Hittills har jag klarat av att inte stoppa en endaste bit i  munnen, men jag har onekligen känt suget. Det är som om minnen från kroppen kommer upp till ytan: hur det känns att skala av det tunna färgglada foliet och blotta den ljusa läckra chokladen, hur gommen fylls av den ljuvliga sötman när tänderna biter igenom ytterskalet och når den krispiga nougatfyllningen... Jag har en övertygelse att jag ska klara av detta, jag vacklar inte. Men det är intressant att känna hur kroppen lever sitt eget liv.

Matdagbok för långfredag:
Frukost 1 skiva hemmabakat rågbröd delat i 2 mindre mackor. 1 med avocado + skinka, 1 med ost och tomat
Mellanmål: 1 dl yoghurt (3 % fett) + 1/2 dl kvarg (0,3 % fett) blandat med bitar av mango samt havrekuddar.
Lunch: 5-6 bitar sill, ett kokt ägg samt 1/2 skiva rågbröd
Eftermiddagsmellis: 1 knäckebröd med keso och kaviar
Middag: ugnskokt lax (2/3-dels portionsbit) med gratängtäcke, sallad på ruccola, kokt broccoli och getost.
Kvällsmål: 3 bitar ost (Västerbotten, grönmögel samt cheddar), ett knäckebröd.

Dagens lunch: tonfiskröra med hackat ägg, gräslök, kapris, majonnäs, kvarg.  Ruccolasallad  med  getost från igår.

Jubileum och opera!

I helgen hade maken och jag tioårsjubileum. Det är tio år sedan vi en sen natt utanför Statoil vid Caroli city i Mamö kom fram till att vi var väldigt förälskade i varandra, då hade vi känt varandra i ca 14 dagar.... Det där datumet, den 24/3 har alltså blivit vårt speciella. Andra datum vi firar är den 24/12, då vi förlovade oss, och såklart bröllopsdagen den 19/8.

Jag har alltså turen att ha hittat denne man som är underbar och fin på alla vis, och en av hans många tillgångar är att han gillar opera lika mycket som jag! Så vi bestämde att fira vår 10-årsdag med att gå och se Trollflöjten på Malmö Opera. jag har speciella minnen från den här operan, jag såg Bergmans uppsättning av den på TV när jag var runt 9 år och den gjorde ett outplånligt intryck. Mina föräldrar skaffade sig sedan LP-skivan, och jag lyssnade på den dagligen i ett halvår efteråt, och lärde mig alla styckena utantill.

Så det var med gigantiska förväntningar som jag tog plats i salongen på Malmö Opera tillsammans med maken i fredags. Och jag kan lova att alla mina förväntningar infriades, det var en totalupplevelse, ren lycka! Vackert, mäktigt, ljuvt, humoristiskt, rörande....ja, alla känslor all over the place! Den här recensionen från Skånskan tycker jag bäst speglar upplevelsen. Sydsvenskan är något kritisk mot valet att framföra operan på originalspråket tyska, men jag hade inget problem med det: det finns flera textskärmar med översättning.

Natten Drottning med anhang

Foto: Malin Arnesson

Pestokyckling

Måste bara tipsa om en supersmarrig och busenkel kycklingrätt som jag svängde ihop ikväll.

Jag tog en påse kycklinginnerfiléer, 700 g (finns billigt på Willys) och tinade. Blandade 3 dl grädde (jag tog matlagningsgrädde men man kan säkert ta andra sorter med lägre fetthalt om man vill) med en halv burk pesto, en msk flytande fond, 2 msk tomatpuré, salt och peppar. Lade kycklingen i en ugnsfast form och hällde såsen över. In i ugnen på 200 grader i ca 20 minuter. Till detta kokade jag tagliatelle, samt hade kokta broccolibuketter till.

Det blev så gott! Jag är ganska återhållsam med pasta eftersom jag vet av erfarenhet att jag lätt blir lite uppblåst och gasig av pasta, men jag vill inte avhålla mig helt eftersom det är så förbaskat gott! Jag gillar kycklinginnerfiléer bättre än de groteskt stora hela filéerna som man annars köper. De blir så lätt torra, tycker jag.

Jag glömde fota maten när jag lagt upp den, så ni får hålla tillgodo med en bild på morgondagens portion i matlådan:

BMI-framgång

Man får glädjas åt det lilla.
I morse hade vågen rört sin 2 hekto ner, och det räckte för att jag skulle komma ner under BMI 40 och därmed lider jag inte längre av sjuklig fetma utan "bara" av fetma! Ett annat sätt att ange nivåerna är WHO:s där BMI över 40 är fetma klass 3, samt mellan 30-39 är fetma klass 2. Jag har alltså blivit nedklassad!

Sedan starten den 29:e augusti så har jag minskat 10 BMI-punkter: från 49, 5 till dagens 39,7. Det ska jag glädjas åt idag, har jag bestämt mig för!

Jag roade mig också åt att ta fram en liten kurva över min viktnedgång, och där kan man se att den är ganska rak och jämn, och att det inte riktigt har planat ut som jag trodde:

Fyndhelg

Nej, jag har fortfarande inte gått ner något... Jag ger det en vecka till, sedan får jag banne mig kontakta dietisten Ida på Aleris och rådfråga henne om det finns något jag kan göra.

Annars har helgen gått i fyndandet tecken. I lördags besökte jag Stora Symässan och det var verkligen en ren njutning! Att ströva omkring bland de olika mässmontrarna och titta, beundra, känna på och njuta av alla vackra saker som sköna kvinnor (och en del män) har skapat, samt att välja och vraka bland lyxiga garner,   det är livskvalitet för mig. Och jag fick med mig bästa sällskapet i form av min käraste barndomsvännina M.

Hon och jag har känt varandra sedan vi var 12 år och jag flyttade till Malmö och började i en ny klass mitt i läsåret. Det var inte så enkelt, milt uttryckt. M blev min vän och med henne vid min sida klarade jag av även högstadiet då jag var ganska utanför och också mobbad till viss del. Genom livets olika skeden har vi varit nära, men periodvis också med stort avstånd från varandra. Under ett antal år umgicks vi inte alls, men nu har vi hittat tillbaka till varandra och hon är av de få människor i mitt liv som jag känner en absolut trygghet och närhet till.

Vi lever upptagna liv bägge två och det kan ibland gå lång tid mellan de gånger vi ses, men i  lördags fick vi till det och kunde ströva runt på symässan tillsammans, vi delar intresset för textil formgivning även om det tar sig olika uttryck. Jag hade bestämt mig för att spendera den slant jag fått i födelsedagspresent från min moster innan jul, så ett svindyrt men underbart lyxigt merinogarn fick följa med mig hem.

På vägen ut, när vi passerade Ullcentrums monter, föll jag för de här små skönheterna på utförsäljning: bambugarn!

Idag har sonen och jag besökt scouternas stora vårloppis, en av våra traditioner. Där prutade jag helt fräckt ner den här vackra urnan från 100 till 50 kronor:

Tur att man kan konsumera vackra saker för att förtränga sina bekymmer!