Det går bra nu!

Ja, nu verkar jag definitivt vara ute ur platån... Jag kollade min statistik i appen Viktkontroll, och under september månad har jag gått ner 4 kg. Nu står jag på - 38,8 kg och det är ca 1 månad till min ettårsdag.

Det skulle vara så symmetriskt och snyggt att landa på - 40 kg på ettårsdagen, men det blir ju som det blir med den saken. Jag är så himla glad och nöjd över att tagit mig så här långt, mitt liv är bättre på så många olika sätt!
Dessutom har jag kunnat inspirera en till mig närstående person som ska våga ta klivet över till andra sidan inom ca 1 vecka. DET känns stort och ansvarsfullt!

Idag har sonen haft friluftsdag med skoljogg på schemat. Jag hade möjlighet att ta kompledigt i förmiddags och kunde därför hänga med och heja på. Jag tog en power walk under tiden som de sprang samma slinga (2 km) och det kändes helt OK. För ett år sedan skulle jag inte ha övervägt att göra samma sak!

Över på den andra (tvåsiffriga) sidan!

Hallelujah!

...och dessutom det 100:ade inlägget på bloggen!

Ljuva september

Min favoritmånad, förutom juni-juli-augusti.
Igår var visserligen en gråruggig regndag, men idag sken solen på morgonen och luften var klar och krispig på det där sättet som gör att det känns helt ok, FAKTISKT, att sommaren passerat och livet faller in i en annan lunk.

Jag gillar livets lunk, det förutsägbara: lunchlåda med till jobbet, stickklubb på torsdagar, simskola med sonen på tisdagar, filmkvällar med soffmys och popcorn...

Och vikten då? Jag har kollat min statistik över de senaste månaderna och det verkar som att jag går ner ca 1 kg per månad. Det kunde gärna ha fått gå LIIITE fortare, men om det bara håller i sig så här så antar jag att jag kan leva med det.
12 kg på ett år, det är ju inte half bad, eller hur? I synnerhet som att alternativet kanske hade varit att gå upp 3-4 kg per år...
Nej, jag har bestämt mig för att inte psyka kring viktminskningstakten utan att njuta av den tidiga hösten istället!

Igår blev det kycklingsoppa på de här godingarna (plus två kycklingfiléer samt grädde):

Babysteps

Nu verkar det som att jag har börjat röra mig neråt i vikt så sakteliga... Vågar knappt skriva om det, så att jag inte jinxar det!
Det har varit en tuff lärdom: att mina sjuka bantartankar inte ligger längre bort än att en platå kan locka fram dem på ett kick! Att jag kan känna ett sug efter att tröstäta, eftersom jag ju ÄNDÅ inte går ner (känns igen?)...
Jag har inte gett efter för impulserna, och jag har lyckats styra upp mitt matintag och äta mer proteiner och mindre kolhydrater, samt att dricka mer vatten. Men det ÄR skrämmande att de destruktiva tankarna och beteendena finns kvar så nära under ytan!
Jag står och balanserar på 100-strecket och hoppas innerligt att jag kommit över på andra sidan på söndag, då jag får väga mig. Att få lämna det tresiffriga skräcklandskapet och ta små, små steg in på jungfrulig tvåsiffrig mark!