Alla hjärtans dag.

Idag är en dag som jag brukade hata förr i världen.

Den bara påminde mig om att jag var ensam, oälskad, tjock och ful. Fram tills jag vid 35 års ålder träffade honom som skulle bli min man, älskade, bästa vän och pappa till mitt barn så var jag i stort sett singel.

I tonåren - ingen kille nånsin. I 20-årsåldern - några enstaka kortare historier som aldrig utvecklade sig till något, oftast på grund av att killarna inte gillade mig På Det Viset ("du är en toppentjej, verkligen, men jag gillar inte dig på det viset...").

I 30-årsåldern - nätdejting som kunde hålla på ett tag men som alltid förr eller senare avtog. Fortfarande jag som ville för mycket. Fortfarande män som inte visste riktigt hur de ville, bara att de inte ville det med mig.

Tro nu för allt i världen inte att jag tycker synd om mig själv! För det gör jag inte. Jag har funnit den bästa man som man kan tänka sig, och det upphäver det mesta av min sorg från förr.

När Alla hjärtans dag infaller nu för tiden är jag uppfylld av tacksamhet över hur mitt liv har förändrats. Min fina lilla familj, mina föräldrar, mina syskon med familjer, mina vänner - alla dessa som finns runt omkring mig och ger mig en känsla av tillhörighet och gemenskap.

Så kontentan av allt det här? Saker och ting förändras. Tro mig. Oftast till det bättre, om man jobbar för det.

Sonens Alla <3 dagkort till mig i morse.