Reserapport

Resan till Amsterdam inleddes väldigt bra - men slutade mindre bra.

Ditresan gick fint, och vi kom snabbt till vårt hotell som var helt OK efter den standard som det hade. Det låg väldigt centralt vid Rembrandt-torget som är kantat av uteserveringar, barer och restauranger. Vi checkade in och gav oss ut på promenad för att utforska omgivningarna.

Vi fann en gigantiskt gatuloppmarknad där vi strövade runt ganska länge, sedan lunchade vi på ett litet hak. Därefter återvände vi till hotellet för att vila lite innan det var dags för middag: vi hade fått tips om en argentinsk köttrestaurang som hette Gaucho, och som skulle vara något alldeles särdeles vilket verkligen var!

Morgonen därefter styrde vi kosan mot målet för vårt studiebesök: Amsterdams hypermoderna och häftiga folkbibliotek. Vi strövade runt på dess 7 våningar och var verkligen imponerade av arkitekturen och inredningen:

Efter studiebesöket tog vi oss till Amsterdams Riksmuseum, som är gigantiskt! Det har nyligen öppnat igen efter att ha varit stängt i 10 år (!) för renovering. Men när vi närmade oss så såg vi hur köerna slingrade sig utanför entrén, den var säkert 2- 300 meter lång... Inte en chans att vi skulle stå i kö i flera timmar! Vi bestämde oss för att ta en kanalbåtstur som tog oss runt Amsterdams härliga kanalsystem:

Efter kanalturen hittade vi ett supercharmigt pannkakshus där vi fikade och åt Poffertjes, en slags minipannkakor:

Smarrigt värre! Detta är dock inte min portion, jag beställde utan florsocker :)!

Vi promenerade sedan genom centrum och kollade i en massa affärer, dock utan att shoppa eftersom det var  rätt så dyrt...
Kvällen avslutades på en indonesisk restaurang som jag fått tips om av en väninna, och det var alldeles underbart!

Rijstaffel, en indonesisk paradrätt.

Vi knoppade in runt kl 11 på kvällen och planerade att ta oss till Riksmuséet nästföljande morgon, för att vara på plats när de öppnade kl 9.

Men på onsdagsmorgonen vaknade jag kl 5 med en känsla av att jag höll på att kvävas. Jag kände full panik i kroppen och hjärtat slog våldsamt och väldigt oregelbundet....

Jag kände mig fullständigt panikslagen och livrädd! Jag störtade in till min kollega M som hade rummet intill mitt, och hon tog hand om mig på ett fantastiskt sätt. Paniken lade sig, men hjärtat höll fortfarande på att slå oregelbundet och konstigt. M ringde till sin syster i Sverige som är läkare, och hon trodde att det kunde röra sin om förmaksflimmer.

Vi googlade och kunde läsa att det är ett visserligen obehagligt men inte livshotande tillstånd, så vi beslöt oss för att inte ringa ambulans. Portieren på hotellet hjälpte mig att få tag i en läkare, och jag och M tog en taxi dit, där vi möttes av en väldigt trevlig läkare som tog EKG och konstaterade att det verkligen var förmaksflimmer som jag hade...
Han trodde inte att jag skulle kunna flyga hem som planerat (flyget hem gick kl 14), men att jag kunde få en remiss till ett sjukhus i närheten där de skulle kunna ge mig någon form av medicin som skulle lugna ner hjärtat.

Förmaksflimmer kan man tydligen få av stress, men även av uttorkning...Bingo! Jag hade travat runt i Amsterdam och inte alls fått i mig de minst 1,5 liter vätska som jag behöver som GBP-opererad. Två dagar utan tillräckligt med vätska, superstressigt på jobbet innan resan och  dessutom fysisk ansträngning utöver det vanliga - inte så konstigt då att kroppen slår bakut!

Mina andra kollegor tog tag i att ringa SAS för att bok om biljetterna till den senaste flighten hem till Köpenhamn kl 20.20 (vilket inte gick, utan vi fick köpa nya biljetter  för 2800 kr/styck...).

Jag och min underbara följeslagare M fick ta en taxi till ett sjukhus och ta oss till deras hjärtintensivavdelning, där jag mottogs på ett underbart sätt, supertrevliga och kompetenta sköterskor och läkare gjorde mig lugn.... Jag fick lägga mig i en säng och blev uppkopplad på EKG, och de tog några rör med blod för att analysera elektrolyter mm, som kan påverka hjärtrytmen.

Efter en liten stund började jag må bättre, och EKG:t visade att hjärtat "slagit om" till normal rytm av sig själv, vilket tydligen kan hända. Därmed behövde jag inte få någon medicinering, men jag fick ligga kvar med EKG i ca 3 timmar för observation.

Här en helt normal kurva och normal puls, till skillnad från tidigare då jag låg på 145...

Vid 15-tiden kom läkaren och skrev ut mig, med lite medicin att ta om jag blev orolig och med förmaningen att kontakta vården hemma i Sverige när jag kom hem. Sedan var det taxi till hotellet för att hämta våra väskor, och sedan vidare till flygplatsen.

Jag hade ringt maken som givetvis blev jätteorolig, och han kom och mötte oss på Kastrup... aldrig har jag varit så glad att se honom! Jag hade under mesta delen av dagen kunnat behålla lugnet, eftersom all vårdpersonal hade försäkrat mig att det inte var farligt. Men jag känner mig ganska uppskakad av alltihop, och jag har fått en tid på vårdcentralen idag för att diskutera med dem hur det ska följas upp.