Jag har haft en helt sagolik ledighet, och inte bara för att vädret varit underbart den mesta tiden. Utan förstås för att allting har känts SÅ mycket lättare med nu 37 kilo mindre att släpa runt på.
Resan till Italien var ju fantastisk (förutom min oro för förmaksflimret som i viss mån kastade en orosskugga över mig). Att vakna varje dag med en frihetskänsla i kroppen, att kunna gå i linne och shorts som... ja, som en vanlig människa, i brist på bättre liknelse. Att kunna ligga vid poolen och sola, och att kunna resa sig från solstolen och strosa bort till bassängen UTAN att plågas av skam över sin egen kropp och UTAN att behöva göra skinnet hårt som stål för att inte känna de vassa blickarna från människor omkring en. Blickarna som ömsom var föraktfulla, ömsom medömkande, men alltid där.
Att kunna sätta på sig en liten sommarklänning och låta solen smeka bara vader... Precis som en vanlig människa.
Att spontant kunna ta en tur till Ven, och där bara promenera omkring och låta benen styra vart färden går UTAN att noggrannt ta reda på exakt hur långt det är mellan platserna och göra upp planer på hur jag ska få tag på transportmedel (var går bussen? Finns det taxi?) när krafterna tryter, vilket de ofelbart gjorde ganska snabbt.
Att kunna glädja sonen med en tur till Tosselilla UTAN att ha ont i magen av oro över hur jobbigt det kan tänkas bli (hur stort är området, kommer jag att orka ta mig runt? Kommer jag att kunna klämma ner mig i någon karusell? Kommer jag att hetsäta karameller eller godis och sedan må dåligt över mig själv?).
Jag tror det är svårt att förstå hur omvälvande detta är, om man inte själv har upplevt kroppen som ett fängelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar